Ensamhet | Missbruk

Har upplevt en svår barndom men erfarenheterna gör att jag kan relatera

Jobbar heltid på ett kontor i Stockholms innerstad. I framtiden är min största dröm att bli polis. Jag har ett superbra tjejgäng som jag värderar högt! Mina största svårigheter i livet har varit att jag aldrig riktigt känt mig älskad. Har alltid känt att det är något som fattas i mitt liv. En stor faktor till detta är att jag som 3-åring tillsammans med mina 3 biologiska syskon fick flytta till fosterfamilj då våra föräldrar var alkoholiserade en stor del av vår barndom.

Den familjen jag och min bror hamnade i var utåt sett en bra familj med flera extra låtsassyskon, en fostermamma och fosterpappa. Men allt blev inte som det var tänkt från början. Vi skulle må bra och få en värdig chans i livet. Vi bodde i det fosterhemmet från att jag var 3 år fram tills jag skulle fylla 9. Under denna tid fick både jag och min bror gå på fler läkarbesök än vad jag kan minnas. Varken jag eller min bror har några sjukdomar eller funktionsnedsättningar av något slag. Trots detta lyckades mina dåvarande fosterföräldrar se till att jag fick rör i öronen (för hörselskadade) men det värsta var nog den extrema mängd epilepsimediciner jag fick. Jag har fått höra att jag fick högre dos än vad en vuxen ska ha. Allt detta trots att jag inte behövde något av det. All medicinering gjorde mig helt personlighetsförändrad och jag blev smal och skygg. Detta pågick i flera år, men för mig som var barn vid tidpunkten var detta normalt. Man gör som man blir tillsagd, speciellt om det kommer från vuxna. Jag minns att jag ofta fick svälja medicinen med chokladmjölk och inget var konstigt med det.

Vägen fram.

Det tog flera år innan socialen fick några orosanmälningar. Det började komma in anmälningar från både min och min brors skola och detta var nödvändigt för att det skulle ske någon förändring. Det som var vardag för en liten osäker 8-åring. Trots att jag var så pass liten visste jag att något inte var rätt. Mitt och min brors liv skulle återigen rivas upp och behöva byggas upp på nytt med en ny familj i en ny stad där vi behövde anpassa oss till en helt ny vardag, vilket är svårt för ett litet barn.

Flytten från mitt dåvarande fosterhem var väldigt hektisk. Det skedde från en dag till en annan. Polisen hämtade upp mig och min bror och körde oss till vår nya familj som vi endast träffat en gång innan i några timmar. Det var väldigt svårt för mig att som 8-åring förstå att jag behövde lämna min familj som var den enda jag egentligen minns. Lämna allt jag har, mina vänner. Det jag fick med mig i polisbilen var ett foto och mitt gosedjur. För vad ska man plocka med sig egentligen när polisen säger att man får ta det man bryr sig om mest. För mig vid 8 års ålder var det mitt gosedjur. Minns mycket väl att poliserna hade jordgubbar i bilen som jag fick äta på under resan till mitt nya liv.

Den familjen jag och min bror kom till och som jag bodde hos fram tills jag skulle flytta hemifrån är det absolut bästa familjen jag kunnat komma till! Det var såklart jobbigt till en början. Börja ny skola, i en stad där alla känner alla. Rädslan för att vara den udda. Den nya. Med tiden blev jag allt mer bekväm och säker i mig själv. Om detta aldrig hänt hade jag aldrig varit där jag är idag! Tyvärr har jag hört ett flertal gånger att barn som hamnar i fosterfamilj aldrig kommer lyckas, de kommer bli exakt som sina föräldrar. Jag är här för att motbevisa alla som påstår att de vet mer om livet än de människor som faktiskt fått igenom helvete för det, och med sina kunskaper och erfarenheter kan man nå hur långt som helst! Så länge du har viljan!

Jag idag.

Ibland måste man gå igenom jobbiga saker för att kunna bli den starka människan som du så väl är menad att vara!

Jag har två bröder och en syster som är mina biologiska syskon. Tyvärr är det väldigt ovanligt att en fosterfamilj kan ta in 4 barn direkt så socialtjänsten delade upp oss så att jag och min äldsta bror fick bo i ett fosterhem och mina andra två syskon i ett annat. Vi fick bo i helt olika städer men jag var så liten under denna period så det var nog svårare för mina syskon.

Med allt som händer i ens liv, oavsett hur jobbigt och ansträngande det är att bära så måste man kunna vända på det till det positiva! Jag personligen ser det som jag varit med om som en styrka. Min största dröm är att bli polis. Jag kan relatera till människor på ett helt annat plan jämfört med andra som kanske inte levt ett alls lika hektiskt och omtumlande liv. Likaså för många andra med problem av olika slag. Vare sig om det gäller psykiska problem eller fysiska problem tycker jag alltid att man ska stötta varandra och se ljuset i tunneln även om det ibland blir mörkt!