Ensamhet | Övergrepp | Ångest

Jag vill få mina medmänniskor att tro på sig själva

Bakgrund.

Jag pluggar till undersköterska inom psykiatrin, har man och två barn. Inga vänner så långt ögat kan nå, vilket gör att de närmaste relationerna jag har är mina barn.

Har levt som skilsmässobarn med två äldre bröder och min pappa, mamma fanns inte med i bilden under hela min uppväxt. Från barn till jag vart 12 år levde jag med en pappa som tog hem ny flickvän varje sommar. Tills han träffade sista kvinnan som han skaffade barn med, de separerade och pappa hängde efter henne och barnet. Jag ensam kvar i en lägenhet med mina bröder som aldrig var där, i skolan vart jag mobbad och utfryst. Fick byta skola och klass, som det gick okej i, fram tills man var tvungen att ännu en gång börja på nytt, i gymnasiet, och där vart jag ännu en gång utfryst. Började umgås med äldre män, åkte i smyg till killar jag träffade via nätet, festade och började röka. Blev utkastad av pappa 3 gånger där jag ena gången promenerade runt i stan hela natten och försökte komma hem till någon vän. Den andra gången bodde jag hos en kille jag träffade via nätet och den tredje hamnade jag hos mamma som jag då fick lära känna efter en hel barndom utan henne. Fick bli hemvakt åt min mormor det första som hände när jag flyttade hem till henne. Och då fick min mormor stroke framför mina ögon, lyckades hjälpa henne till sjukhuset, men 2 dagar innan min 17-årsdag somnade hon in när jag höll hennes hand. Detta ledde till en massa festande och springande ute, eftersom jag aldrig ville vara hemma. Hamnade hos en väns morbror som vi festade hos och han förgrep sig på mig under natten när alla sov. Detta ledde till första gången av försök till självmord då min vän (vars morbror det var som förgrep sig på mig) inte trodde på mig och hotade med att hon skulle skydda honom i allt om jag anmälde. Två veckor senare skickades jag till min pappas hemland, Syrien. Där skulle jag lära mig vett och etikett samt kultur och tradition. Visade sig istället vara en resa för mig att bli bortgift med min kusin. Det lyckades inte då jag fortfarande var minderårig, tack Sverige! Innan min 18-årsdag bestämde jag mig för att rymma, vilket jag gjorde. Var borta i 1 månad drygt, tills pappa lyckades få tag på mig och bönade och bad att jag skulle komma tillbaka, vilket jag gjorde med krav på att jag skulle få eget boende – fixat och jag fick stöd.

Vägen fram.

Blev bedragen av en vän så det vart bedrägeri på mig och skulder överöste mig, i samma veva skulle jag klara av sista året på gymnasiet med utfrysning delux. Fick då också reda på att pappas egentliga anledning till bönen om att komma tillbaka var för han förfalskat mitt namn på hans affär och det skulle sluta illa om jag fick reda på det i samband med mitt rymmande. Anmälde honom inte då det var mitt kött och blod som man brukar säga. Mina år efter studenten gick ut på att skaffa jobb för att bli av med skulder och sköta mig själv, samt bli en god människa för mig själv. Träffade min man som var i asyl och inte varit ens ett år i Sverige, blev gravid. Han led av ptsd då han är flykting från ett krigshärjat land, tänkte ny miljö skulle vara bäst för honom. Just då hade jag rätt bra kontakt med pappa och vi bestämde oss för att flytta till hans hus för att sedan leta eget när vi väl var där. Det slutade med att han psykade oss så pass att min man, en vecka innan förlossningsdatumet, hamnade i akuten för grov panikångest. Pappa hade då kastat ut oss, och vi blev hemlösa. Förlossningen blev traumafylld, och det slutade med akut kejsarsnitt. Vi sätter oss i våran bil efter en vecka på sjukhus, lämnade allt vi ägde, jag fick ge bort min katt jag haft i 9 år, och så åkte vi från Norrland ner tillbaka till staden vi bodde innan med de sista pengarna vi hade på kontot. Gick i hopp och desperation till min gamla hyresvärd, som gav mig en lägenhet samma dag. När väl på plats så kraschade allt, och förlossningsdepression kom, som jag inte märkte av förrän jag en kväll försökte ta mitt liv. Jag och mannen hade bråkat så pass att vi började slå varandra under tiden vi hamnade i våran lägenhet, vi hade så mycket ångest och kaos i vår huvuden att allt gick ut på varandra. Så där tog jag min hjälp, samt han fick sin hjälp för ett bättre mående, och sedan den dagen att vi lämnade pappas hus har jag inte pratat med honom. Jag och mannen bråkar inte alls längre, vi lyssnar och tar emot. Lever gott nu med våra två barn och 4 fåglar.

Jag idag.

Jag fick akut hjälp hos en psykolog, fick boendestöd via socialen, hade god kontakt med familjestöden och mannen fick en toppen psykolog för att ta sig tu sin ptsd. Han lider av ångesten, men inte lika grovt som för ett år sedan. Vi har tagit hjälp av varandra, stöttar och försöker blicka framåt när det är som tuffast. Med dessa erfarenheter av trauman till hur jag kom loss, vet jag att jag klarar av det mesta. Jag vill få mina medmänniskor att tro på sig själva, för nyckeln till framgång finns inom sig själv!