ADHD | Ångest | Ätstörning | Självskada | NPF

Jag kan väl inte ha ADHD??

Bakgrund.

Jag var lycklig som barn. När jag var hemma och slapp förhålla mig till skolans inrutade struktur. Jag var nyfiken och kunskapstörstig, men skolan med läraren som föreläsare gjorde mig uttråkad och oengagerad och fick mig att tro att jag nog inte var så smart. Mycket av min kraft gick även till att tänka på hur jag skulle slippa vara ensam när rasterna kom. Alla andra bara flöt in i grupperingar, men jag blev ganska ofta utanför. Jag förstod aldrig hur de gjorde. Utanför skolan, när jag fick styra min tillvaro, var jag lycklig. Jag hade några kompisar, särskilt bland grannbarnen, men jag trivdes också bra själv med mina egna lekar. Livet var så mycket enklare så.

När jag började sexan blev jag plötsligt mullig och fick lockigt hår. Det gjorde mig inte så mycket tills jag insåg att det tydligen var väldigt viktigt att vara smal. Om jag bara blev smal skulle jag passa in och bli lycklig. Jag tyckte om att äta så att banta var inte min grej. Men man kunde ju få allt. Äta och spy. Så det blev min grej. Jag blev smal men passade fortfarande inte in men allt var ändå lite enklare. Jag hade en bästis som gillade att bestämma över mig. Det var ok, med henne slapp jag vara ensam.

När jag var 17 åkte jag utomlands som utbytesstudent i ett år. Jag var smal. Ingen visste vem jag var. Vem jag varit. Vilken möjlighet! Som svensk, och tydligen söt i deras ögon, blev jag plötsligt accepterad av det “coola gänget”. Jag blev ihop med en kille som var smart och populär. Jag blev plötsligt någon. Jag hade fortfarande svårt med tjejkompisar men hade ändå ett par stycken. Jag var lycklig, älskad och gick upp 10 kg.

Etter studenten pluggade jag på universitetet. Studentlivet var perfekt för en sådan som jag. Här var det ok att vara aspackad tre dagar i veckan. Vilken befrielse. Jag drack alltid mest, tog droger om jag fick tag på några och slutade inte förrän jag spydde. Och det var jag ju van vid, bulimin hade kommit och gått under många år. Alkoholen hade en bra bedövningseffekt. Bulimin och hårdträning likaså. Extra cykling efter 75-minutersspinningpasset. Noll fettintag, desto mera cigg, vin och alldeles för starka drinkar.

Så jag hade en ganska bra setup för att ta mig igenom livet. Skingra de kolsvarta tankarna. Fylla tomrummet i hjärtat för en kort stund. Jag var smal, söt, hade några kompisar som också tyckte om att dricka riktigt mycket. Jag gick all in på allt och strävade efter perfektion i allt. Måste vara bäst. Måste vinna. För mig var livet en tävling. Jag blev omtyckt av killarna. Men även bortvald. Av kompisar och de killar jag tyckte betydde något. Jag läste en bok eller såg en film om en tjej som brände sig i armarna med cigg. Jag började skära mig i armarna och benen. Mest under fyllan om jag kände mig bortvald. Vilken befrielse. Ångesten, ensamheten, tomheten försvann för en stund och jag tyckte om att ta hand om mina sår. Det var lite trösterikt på något sätt. Jag ville aldrig dö, men jag ville heller inte leva om livet skulle göra så här ont. Jag ville nog egentligen bara att någon skulle skulle säga att jag var ok som den jag är. Att jag var värd lika mycket som alla andra.

Vägen fram.

Jag kom in i psykiatrin i 20-årsåldern. Ätstörningarna blev bättre. Festandet värre. Kunde det inte vara så att om jag blev av med ett självdestruktivt beteende att hantera ångesten på, så skulle det avlösas av något annat? Ångesten fanns ju fortfarande där. Så var det inte, försäkrade man mig om inom psykiatrin. Så var det, märkte jag. Ätstörningar, alkohol, droger, receptbelagd medicin, självskadebeteenden och OCD.

Min pappa blev plötsligt svårt sjuk och dog efter nio månader av helvete på sjukhuset. Jag såg honom tyna bort fysiskt och mentalt framför mina ögon. Min pappa som alltid varit den starka, orubbliga. Tryggheten. Han försvann. Jag kunde inte hantera det. In i psykiatrin igen, där jag fick hjälp av en fantastisk psykolog. Efter vårt första samtal undrade hon om jag skulle vara ok med att genomgå en adhd-utredning? Jag började skratta. Inte för att jag inte kunde tro att jag hade en diagnos. Jag visste ju att jag var rätt psyko. Men adhd! Jag kunde ju koncentrera mig, hade fullföljt mina universitetsstudier, hade lyckats bra i arbetslivet. Jag kanske inte visste så mycket om adhd, och särskilt inte hur det kunde ta sig uttryck hos flickor och kvinnor, försökte hon? Jag läste några artiklar om kvinnor som blivit diagnostiserade i vuxen ålder. Herregud, så jag kände igen mig. Jag gick igenom en grundlig utredning. Tydlig adhd.

Jag idag.

Nu medicinerar jag och upplever för första gången i mitt liv ett lugn och betydligt mindre ångest. Jag minns en morgon när jag nyligen börjat med adhd-medicin. Jag promenerade med min äldsta son till skolan, femton minuter kanske, och för första gången i mitt liv kände jag mig så lugn, så närvarande. Lycklig. Han berättade om alla typer av hajar som finns och det var så roligt och härligt att bara gå där med honom den där vårmorgonen. Myrstacken i huvudet som jag trodde att alla hade försvinner med medicinen. Det blir lugnt och det är väldigt skönt.

Jag har haft möjlighet att träffa flera som också blivit diagnostiserade med adhd i vuxen ålder och stödet och vägledningen jag får av dem är oumbärligt. Att prata med någon som fattar direkt och varit med om samma saker är en befrielse. Tacksamheten är stor och nu vill jag få möjlighet att hjälpa andra som jag.