Övergrepp | Missbruk | Ångest | Ensamhet

Trodde inte jag skulle stå här idag men evigt tacksam

Bakgrund.

Jag är 23 år gammal och trodde inte jag skulle stå här idag. Men det gör jag, och det är jag evigt tacksam för. Jag har precis blivit sambo, börjat på ett nytt jobb och det känns äntligen som livet är påväg i rätt riktning. Mina närmaste relationer inkluderar min pojkvän, min mamma, mormor och ett par vänner. Min största utmaning är att bygga upp mitt självförtroende och min tillit igen. Efter att ha blivit psykiskt misshandlad av en före detta partner i flera år och blivit sviken av vänner jag aldrig trodde skulle göra en fluga förnär är jag en ganska trasig människa. Allt började en sommarkväll i slutet av juli 2015, jag och min bästa vän smet ut från hennes föräldrar och smög iväg på fest. Jag gick innanför dörren och min blick fastnade direkt på den snygga blonda killen på andra sidan rummet. Det tog inte lång tid förrän vi stod ute och pratade över en cigg när vi helt plötsligt fick till vår första kyss. Jag hade precis fyllt 18, och denna kille hade ju hela paketet! Han var snygg, charmig och rolig. Trodde jag till en början åtminstone. Efter den kvällen började vi prata med varandra mer och mer intensivt, och en sleepover efter en fest ledde till att jag var fast i tre år. Tre år av psykisk misshandel, droger och otrohet.

Att jag själv inte såg varningsflaggorna redan någon vecka efter vi började träffas går över mitt förstånd, men jag var väl betuttad och dum. Han ville helst inte att vi festade på samma ställe, även om han inte sa det rakt ut till en början kunde han verka disträ och osäker när jag uppspelt sa att jag skulle på samma fest! Detta visade ju sig vara på grund av att han gärna smakade på andra tjejer när han festade. Men jag var fast i min lyckobubbla, försvarade honom när mina vänner sa att dom hade hört att han rört någon annan, för inte skulle ju han göra det? Vi började ganska snabbt hamna i bråk när vi festade ihop, och för att undvika detta valde jag ofta att stanna hemma nykter, medan han fortfarande var ute och röjde om nätterna. En gång råkade han ringa mig, samtidigt som han var otrogen medan jag låg hemma i hans säng och väntade på honom. Men godtrogen som jag var trodde jag på hans förklaring när jag ifrågasatte honom dagen efter.

Men sen kom dagen som gav mig en fet käftsmäll. Det måste ha varit i mitten av november, alltså cirka tre/fyra månader efter vi hade börjat träffats. På denna tid var Ask.fm (en hemsida där man kan ställa anonyma frågor) populärt. Jag fick en notis om att jag hade fått en ny fråga medans jag satt i hans säng som löd: ”du vet att din kille hade sex med sitt ex på festen? Jag såg dom bakom huset” Varför vill folk så gärna förstöra mellan oss? Det var det enda jag kunde tänka och läste frågan för honom och skrattade, han nekade och jag knåpade ihop ett svar som beskrev hur jag litar på honom och att detta inte har hänt. En timme senare fick jag sms från ett nummer jag inte hade inlagt, det var från hans ex. Hon bifogade deras konversation dom hade haft efter den festen, om hur dom indeed hade haft sex den kvällen. Exets svar på detta? Hon är ju galen, det där har hon skrivit till sig själv. Yeah, right. Satt och lipade som en bebis i ett par timmar samtidigt som jag sa att jag inte ville lämna honom, att vi skulle ta oss igenom det här, och allt han sa var att han inte ville ha med mig att göra och att jag borde lämna honom. Efter detta eskalerade allt, jag var fortsatt nykter hemma var och varannan helg och han var ute och festade. Mer ofta än sällan kom han hem tidig morgon och det han gjorde då var alltid i samma mönster. Skrattade kallade mig en äcklig hora, hur han absolut inte kunde förstå hur han kunde ha sex med mig med tanke på hur många jag legat med innan, kastade runt halva rummet och slog nävarna i väggen tills han blödde.

Jag försökte få det att fungera, att festa ihop, men det gick inte. Det slutade alltid med att jag satt och hulkgrät efter han så fint antingen förnedrat mig eller som den fantastiska gången han med ett leende på läpparna sa ”klart jag var tvungen att ligga med henne? Du är ju ingenting att ha”. Efter vårat första nyår ihop gav jag upp totalt, efter han anklagat mig för att legat med någon i en snödriva (som för övrigt var en pappa I EN FAMILJ som såg mig gråtandes på gatan) och därför blivit så arg på mig att han inte kunde göra annat än stå och putta mig tills hans vänner gick emellan. Jag var dränerad på energi, trött på att ha det såhär.

2016 kom och inget blev bättre. Jag utvecklade panikångest & började i samma veva med självskadebeteende, men lyckades efter mycket om och men ta studenten. Han kom inte, varken på min bal eller min student. Jag var inte förvånad, men jag var förkrossad. Våren kom och min värsta mardröm tog plats. Han skulle till Magaluf med sin bästa vän. Jag hörde knappt av honom på hela veckan, han betedde sig skumt men låtsades som ingenting när han kom hem. Har i efterhand fått veta att han under en dagsfest hånglade med cirka 10 tjejer, jag vill inte veta vad som hände resten av veckan. Dagarna flöt på som vanligt, och jag åkte sedan också iväg, till Rhodos. Tänkt som en familjesemester med tog även med en vän. Han var oxtokig, sånt där åker man inte på om man har pojkvän!! Väldigt logiskt med tanke på att han var iväg bara någon månad tidigare. Han ville dumpa mig, men det gjorde han såklart inte.

Så här höll det på, han kränkte mig och berättade ofta hur dålig människa jag var. Att jag var ful, tjock och inte förtjänade att leva. Tills tidigt 2017. Jag hade fått nog. Jag var inte kär längre, jag orkade inte mer. Vi lämnade inte varandra oavsett men jag orkade inte mer. Jag åkte på kryssning med min bästa vän, det var såklart pest i hans ögon. Jag var inte kär längre men för feg för att göra slut, och visste väl också att han inte skulle låta mig göra det. Jag var otrogen, jag kysste någon annan. Ångesten var ENORM och jag berättade för honom dagen efter. Jag hoppades ändå så mycket att han skulle lämna mig nu, men det gjorde han inte. Men vårat förhållande blev ju såklart bara värre. Tillslut klarade jag verkligen inte mer, och jag gjorde slut. Men ändå lyckades vi gå tillbaka till varandra flertalet gånger, fram till våren 2019.

Vägen fram.

Idag lever jag i ett nytt förhållande. Jag är lycklig. Jag blir behandlad som man ska bli i ett förhållande och han skulle aldrig såra mig. Han vet om allt som varit, och är stöttande och förstående. Jag har fortfarande grova problem efter det tidigare förhållandet, men jag jobbar på mig själv och är på god väg.

Det jag beskriver i texten är bara en bråkdel, hade fått suttit i en evighet annars, och jag har väl egentligen inte varit någon ängel heller. Men tillslut blir man okänslig, och gör dumma saker. Till slut sätter det stopp i konsekvenstänket.

Jag idag.

Exet och jag har inget otalt idag. Han har också skaffat nytt förhållande, dom verkar lyckliga, och jag hoppas verkligen att han behandlar henne bra. Jag tog hjälp av mina vänner och familj. Såg till att hålla mig sysselsatt och verkligen försöka bli bättre. Idag har jag precis blivit sambo och är lyckligare än någonsin även om jag fortfarande återhämtar mig från en depression och fortfarande lever med ångest. Men jag mår bra, och jag jobbar på det i min egen takt. Jag känner att jag kan hjälp andra som varit i samma sits bara genom att lyssna och vara ett stöd, samt ge feedback och tankar utifrån min egen erfarenhet av det här svåra ämnet.