Övergrepp | ADHD | NPF | OCD | PTSD

Nybliven mamma som själv saknat stöd

Bakgrund.

Jag är 25 år och nybliven mamma. Jag är för tillfället mammaledig och spenderar mina dagar med min son på 4 mån. Annars studerar jag. Kvällarna spenderar jag med hela familjen (sambo och son) oftast framför projektorn. Jag älskar att promenera och att hjälpa andra människor att må bättre. Det är något visst med att få hjälp av någon som faktiskt vet hur man själv mår, jag har erfarenhet av väldigt många saker så därför spenderar jag min fritid med att visa människor att det finns folk som faktiskt bryr sig på riktigt och förstår dem. Genom att finnas där som ett stöd. En sådan person saknade jag när jag mådde som sämst. Jag är en rätt öppen person och jag dömer ingen, för alla är vi olika och tur är det!🍀 Varför vara en i mängden när man kan vara unik🌟

När jag gick i lågstadiet så fick jag min första diagnos: adhd. Så fort jag fick diagnosen så kände jag mig stämplad som om det var något fel på mig. Jag kände mig som ett missfoster och hade panik över vad andra skulle tycka om mig nu. Men sanningen var att ingenting förändrades egentligen. Allt var som vanligt, jag fick mer stöd och saker som hjälpte mig att koncentrera mig och förstå saker lättare. Jag var samma gamla person som jag alltid varit. Min adhd har alltid varit jobbig och satt mig i problem. Innan jag växte i min diagnos och själv lärde mig att hantera den så hade jag ingen som helst impulskontroll. Det resulterade i att jag som 14-åring blev våldtagen. Jag blev neddrogad på en fest och däckade. Jag vaknade på morgonen helt blodig mellan benen och med en extrem smärta. Jag gick igenom månader av utredning utan resultat, han gick fri. De sa att han sagt att han trodde att jag var äldre och då var det plötsligt okej. Jag var 14 år på papper, jag var bara ett barn. Men han vann, han fick göra vad han ville med mig utan straff. Han levde på med sitt liv som vanligt medans mitt liv blev mörkare och mörkare för varje dag som gick. Jag fortsatte att drunkna.

När jag var 15 fick jag diagnosen borderline. Det kändes som en lättnad på något sätt. Jag hade ett svar på varför jag inte ville leva, varför jag gjorde mig själv så illa. Känslan av att låta smärtan rinna ut med blodet, den var så befriande. När jag var 9 år skar jag mig första gången i min arm, det beteende fortsatte som ett beroende tills jag fyllde 22 och beslöt mig för att förändra det beteendet. Jag kämpade så hårt men tillslut gick det. Jag har skurit mig efter det men bara enstaka gånger ytterst sällan. Jag började att se en mening igen, jag ville leva, jag ville kämpa. Dagen efter jag fyllt 17 år, var sista gången jag släpptes ut från tvångsvården, jag började smått må bättre, visst drunknade jag igen men inte lika förödande. Jag slutade med självmordsförsöken, men jag kopplade fortfarande bort och bara sov i perioder, men jag var på bättringsvägen. Men mitt liv har aldrig bara kunnat vara bra. När jag mått bra så har alltid något slagit ned mig.

När jag var ca 18 fick jag diagnosen agorafobi med panik syndrom. Det blev ännu ett wake up call, det förklarade varför det sista året i skolan var så svårt att få närvaro under. När jag var 22 fick jag diagnoserna OCD, paniksyndrom, ångest och social fobi, diagnoserna byggdes på, det var som om det aldrig tog slut. Jag började känna mig mer och mer missanpassad i denna värld. I den veckan träffade jag en kille som jag trodde var helt fantastisk. Efter några år så har jag insett att han utförde psykisk misshandel igenom det förhållandet. När jag skulle fylla 24 år så träffade jag en kille som jag bjöd hem till mig (antar att jag var väldigt naiv och godtrogen), han började snabbt bli hotfull i ett telefonsamtal, så jag kände obehag och ville få honom att gå. Jag hade flera ggr under dagen markerat att jag inte ville ha samlag då vi inte kände varandra och han hade markerat att han förstod, och accepterade det, vilket det visade sig att han inte gjorde. Det sista han sa till mig va ”vi ska inte för jag vet att du inte vill” sen våldtog han mig i mitt hem i min säng. Jag hatade mitt hem efter det. Jag hade just flyttat och älskade verkligen den friska luften i lägenheten. Den friska luften som tydde på ett nytt kapitel. Denna gång orkade jag inte anmäla men han fortsatte att trakassera mig med nya nummer när jag blockerat de gamla, så jag valde tillslut att anmäla, jag hade redan bestämt mig för att göra en spårsäkring efter det som hänt så den fanns redan där. Han erkände men sa att det skedde under samtycke. Han vann. Ännu en man hade fått göra vad han ville med min kropp. Han trasade sönder mig, jag gick i bitar. Det kändes som att samhället tyckte att det han gjort var okej. Jag var så tom… jag visste varken ut eller in längre var det mitt fel? Var det okej? Var jag otydlig? Känslan av att höra hans ord eka i mitt huvud ”jag vet att du inte vill” men inte kunna göra något åt dem. För det var bara jag som Hörde. Jag vet att han visste, men jag fick ingen upprättelse, han vann… jag fick PTSD och hade nu en god chans att vinna om jag berättade det för advokaten så skulle bollen sättas i rullning igen, men mina krafter var slut, jag orkade inte. Så han går fri samhället svek mig och jag har inte styrkan att försöka rätta till det ännu en gång.

Vägen fram.

Men, jag bestämde mig för att inte låta det stänga mina murar helt. Jag började prata med en förskolelärare som jag verkligen fattade tycke för och kände mig trygg med. Jag beslöt mig för att träffa honom, men denna gång var jag försiktig, jag träffade honom utomhus, där jag hade människor omkring mig även människor jag kände i närheten. Och tog med min svägerskas hund. Det beslutet har jag aldrig ångrat. Idag har han varit min klippa i 2 år och vi har världens finaste son tillsammans. Han har alltid accepterat mig precis som jag är utan att döma mig. Han har alltid förstått min situation och alltid försökt att läka mig 🌸. Jag lärde mig att hantera min adhd själv, genom att lära känna den. Den är fortfarande en riktig pain in the ass men jag har lärt mig att tycka om den med. Det finns många fördelar med adhd om man bara tar sig tid att hitta dem.

Behandlade min OCD och sociala fobi, de är inte helt borta men det är betydligt bättre.

Idag bestämmer jag över min depression och inte tvärtom. Visst borderline tar övertaget ibland, men jag har lärt mig att bromsa när det händer och ta mig samman.

Min ptsd kämpar jag med än idag, men jag vågade träffa någon som vände på allt. Han hjälper mig att förstå att inte alla män är ett hot. Jag är fortfarande livrädd för alla män jag inte känner men så länge han e med mig så känns det okej.

Jag blev gravid och fick en fantastisk liten pojke. Det vände allt, jag kände mig odödlig efter att ha fött ut honom. Han är mitt allt och jag skulle göra allt för honom. Jag vill inte vara den personen jag var innan. Jag vill inte ens att mina barn ska behöva känna till den delen om sin mamma så länge det inte är nödvändigt. Så därför kämpar jag för att han ska få en så bra mamma som möjligt 🙂 en mamma som mår så bra det går med dessa diagnoser. Han vände hela min värld och målade min trista gråa värld i tusentals färger ❤️ Han räddade mig, och gjorde mig till en person som vill leva och uppleva varenda litet ögonblick av hans liv 💙.

Jag idag.

Jag vände mitt liv och jag vet att ni också kan göra det. Viljan och hoppet är det starkaste medlen vi har. Tro på dig själv, du fixar detta! 🌸 Detta är endast en bråkdel av allt jag varit med om i mitt liv. Mitt liv har inte varit lätt alla gånger och ärligt talat så trodde jag aldrig att jag skulle orka, men jag förvånade mig själv varje gång jag klättrade upp efter varje fall. Idag är stegen barnsäkrad, den är inte så lätt att trilla med längre. Jag tog mig upp till toppen och här tänker jag stanna…

Genom mina egna erfarenheter och min egen styrka hoppas jag kunna ge er styrka att orka, att vända era liv dit ni egentligen vill. Inte era diagnoser utan ni själva. Jag har alltid varit en person som tyckt om att se andra människor glada, jag får energi och glädje av att se andra människor må bra.

Och jag vet att med rätt hjälp så kan man ändra så otroligt mycket. Man kan bli lycklig igen. Efter allt jag gått igenom så skulle jag nog vilja påstå att det är ett ganska bra bevis på att man är så otroligt mycket starkare än man tror och att allt kan bli så mycket bättre om man bara orkar kämpa. Med stöd från någon som vet vad man går igenom gör så mycket skillnad. Jag hade aldrig det stödet och jag vet hur jobbigt det var att ta sig framåt ensam, därför är mitt mål att ni ska känna att någon finns där som hjälper er att ta kliven som ni inte orkar ta.

Tillsammans så vet jag att vi kan göra världen till en plats med lyckligare människor. Jag kommer inte med några löften om evig lycka men jag kan lova att finnas där hela vägen om det behövs. Ni är så mycket starkare än ni tror och helt fantastiska människor 🌸.

Till er som varit med om liknande saker så vill jag bara säga att jag är så ledsen att ni behövt uppleva något sådant, det är aldrig ditt fel att något tar ett beslut du inte är med på 🌸.