Ångest | Autism | Självskadebeteende | NPF

Mina erfarenheter har stärkt mig och jag hoppas de på något sätt ska kunna stärka andra

Bakgrund.

Jag jobbar deltid i en gårdsbutik ute på landet. Jag bor i ett hus inte långt därifrån tillsammans med sambo och en katt. Mina närmsta relationer är min sambo, min syster och en gammal barndomskompis.

Som liten hade jag en trygg uppväxt hemma. Jag hade det svårare i skolan och med det sociala. Och från mellanstadiet och uppåt var jag ständigt mobbad. Jag utvecklade en ätstörning i högstadiet. Och i samband med det så försökte jag ta livet av mig första gången. Jag gick hos kurator genom både mellanstadiet och högstadiet men fick inte den hjälp jag behövde. I gymnasiet försökte jag att vända ett nytt blad men började istället dricka och röka för att förstöra min kropp. Jag gick in i väggen under tredje året på gymnasiet. Träffade min framtida sambo samtidigt. Jag tog studenten ett halvår senare än alla andra. Under gymnasiet slussades jag runt mellan 4 olika psykologer men fick inte hjälpen jag behövde. Var arbetslös under ett år. Startade universitetet för att plugga var det enda jag kunde kändes det som. Jag led av extrema ångest attacker under den tiden och kunde inte avsluta mina studier. Vilket ledde till mitt andra självmordsförsök. Då startade jag en DBT behandling. Då fick jag en psykolog som hade ADHD och han hade på känn att jag hade en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Efter min behandling påbörjades en utredning kring detta. I samband med att jag fick min diagnos autism så gick min far bort. Väldigt hastigt och utan någon förvarning. Detta gjorde att jag föll tillbaka i en ny ätstörning. Och fick sådan ångest att jag till slut inte kunde ta mig upp ur sängen.

Vägen fram.

Ångestattackerna fick jag hjälp med under min DBT behandling som hjälpt mig mycket. Och än idag hjälper mig i mitt sätt att tänka. Det som funkade bäst för mig var att sätta på en kall dusch och bara kliva in. Med eller utan kläder. Chocka kroppen tillbaka.

Det viktigaste jag fått lära mig: ångest är inte farligt. Det var mitt största mantra under lång tid. Genom min neuropsykiatriska diagnos fick jag äntligen rätt psykolog för mig. Först fick jag tipset att jag skulle börja känna av i kroppen vad exakt det är som känns när jag får ångest. Efter mycket träning kunde jag avgöra hur just min ångest börjar. Genom att veta detta gjorde att jag kände mig mer i kontroll och kunde avvärja ångesten innan det vuxit sig för stark. Jag fick tipset att ignorera ångesten.

Ja, jag får ångest av att resa mig ur sängen men nu ska jag koncentrera mig på att hämta ett glas vatten. Och så tränade jag ända till dess att jag kunde ta mig ut ur min ytterdörr. Jag fick samma tips av en psykolog: att välkomna ångesten. Jag tyckte det lät konstigt att höra. Men jag förstod det så småningom: “Hej ångest, jag vet att du är där men jag har en riktigt bra film att se.” Till slut blev det en vana och ångesten blev mindre påtaglig.

Ju starkare jag blivit desto mer har jag kunnat utmana mig själv. Sista tipset jag fick: var inte rädd för tillbakasteg. För de stegen har jag redan en gång klarat av. Nästa gång går det snabbare. Och sen snabbare. Jag försökte till slut tänka: “det kanske är bra med ett tillbakasteg för då lär jag mig det ännu bättre”. Men den var svår.

Jag idag!

Idag får jag endast ångest under min PMDS. Då är jag redo och har lärt mig hantera den. Så idag är inte ångesten något som tar över min vardag. Idag utmanar jag mig ständigt till nya saker och blir starkare för varje gång.

Idag bor jag med min underbara sambo. Jag känner att jag känner mig själv. Jag vet idag vem jag är. Jag har accepterat vem jag är. Och jag känner mig stark i och med det jag gått igenom. Jag är inte längre rädd för min ångest även om den ibland kan vara obehaglig.

Jag hoppas kunna hjälpa någon som går igenom något liknande. Dels för att jag samlat på mig en hel del kunskap inom psykisk ohälsa. Dels för att jag skulle så gärna själv velat prata med någon som hade gått igenom samma sak. Jag har inget emot psykologer. Men det är annorlunda att prata med någon som läst om psykisk ohälsa och att prata med någon som upplevt/upplever det.

Jag har hjälpt min kära syster genom hennes perioder av ångest och känt mig så glad att kunna ha hjälpt någon. Att mina erfarenheter inte varit förgäves. Den har stärkt mig och jag hoppas den på ett sätt ska kunna stärka andra.